Sida 274
Hvad slutligen angår gevaldiger Kron, så hade denne strax efter befrielsen ur häktet åter inträdt i utöfningen af sin tjenst; men nedslagen af sorg öfver förlusten af sin hustru och all sin egendom, blef han ej mer densamme som han förut varit. Med knapp nöd skötte han sin befattning, var dyster och sluten inom sig sjelf, ännu icke anande, hvarifrån det hårda slaget kommit. Ännu höll han sin son qvar i skolan, men fann icke mer någon utsigt för Albert att blifva den store och lärde man hustrun i lifstiden förutspått och sträfvat för att han skulle bli.
*
En förmiddag i oktober 1818 återvände gevaldigerns son från skolan, tagande vägen uppför Nybrobacken, då han från ett hus derstädes hörde sitt namn ropas. Albert vände ansigtet ditåt och igenkände i ett fönster på nedre bottnen samma lilla flicka, med hvilken han en gång förut sammanträffat hos mamsell Vahlgren, men som han under loppet af ett helt år icke vidare sett till.
»Jag har sett dig gå förbi flere gånger, jag,» sade den lilla flickan.
»Men jag har inte sett dig,» svarade gossen.
»Men du har inte sett upp till det här fönstret någon enda gång.»
»Jag visste inte, att du bodde i det här huset.»
»Hvarför har du inte varit hos mamsell Vahlgren?»
»Jag har haft sorg, ser du.»
»Du har varit sorgklädd, det har jag sett ... hvem sörjde du?»
»Min mamma,» svarade Albert med en suck.
»Var du mycket ledsen, när din mamma dog?»
Gossen såg förundrad på den enfaldiga flickan, som kunde göra en sådan fråga.
»Har du qvar det der lilla korset än?» fortfor hon.
»Ja, visst har jag det.»
»Jag har också mitt qvar.»
»Jaså, den der lilla dolken?»
»Jag kommer nog ihåg hvad du heter ... du heter Albert, du.»
»Och du heter Julia.»
Källa: Project Runeberg ·
