Sida 101
»Har man sett på något så himlabefängdt?» fortfor mästaren i yttre rummet; »den bofven går ännu och vädrar kring knutarne!»
»Jag kan knappt andas, så förskräckt är jag!» hördes fru Brundströms upprörda stämma; »men i Guds namn, Brundström, kan du inte ta reda på hvar han bor?»
»Jag var för längese’n bort till Stadsgården, men den skurken har flyttat, och ingen vet hvart . . . och inte heller har hustrun hans hörts af, fast jag sa’ henne min adress, när jag var der med Adolf . . . En sådan ertskanalje!»
»Du måste säga till i polisen . . .»
»Hvad hjelper det? . . . Nog går det an så länge gossen är inne; men när han blir så frisk, att han kan gå ut, då . . .»
»Tyst, för all del, han kunde höra oss derinne . . . Den stackarn kan knappast stå på benen, och hörde han det här, så fick han sig visst ett nytt anfall,» varnade den beskedliga borgarfrun.
Samtalet i det yttre rummet upphörde. Den omtänksamma fostermoderns varning kom för sent. När kopparslagaren och hans hustru, den senare med ett brinnande ljus i handen, inträdde i Adolfs rum, funno de honom afdånad liggande på golfvet.
Af hjelten återstod ingenting annat än hans skugga, lidande skuggornas qval.
*
Sjette kapitlet. Ett lik och en timmerstock.
Årets tyrann, vintern, med hjertat af is, lockarne af snö och döden i blicken, flydde. Solens härar förföljde honom med fälda, blixtrande lansar och jagade hans ilande skaror utför berg och branter ner i sjöar och haf. Nordens vår utvecklade den stora segerfanan med dess ljusblå himlaglob på ljusgrönt fält, smyckadt af tusentals olika
