Sida 206
veckla blad af guld, med juveler till daggperlor. Det låge dessutom något fosterländskt uti att återförena, om ej Finland och Sverige, åtminstone några spridda delar af dessa begge länder. Det är icke så många flickor i Stadsgården som kunna väcka och bevinga så storartade ideer.
Detta var allt hvad Axner fick veta om familjen. En gång tänkte han på att låta den beskedliga madam Stork smyga sig in i huset, för att genom henne komma familjehemligheten närmare på spåren; men som han vid närmare besinnande insåg, att detta möjligtvis kunde föranleda något obehag, icke allenast för grefven och grefvinnan, som varit så frikostiga emot honom, utan äfven för den unga oskyldiga flickan, för hvars frid och lycka han skulle velat uppoffra sitt lif, så afstod han derifrån och sökte sin ersättning i de drömmar, hvarpå aldrig är brist i en tjuguårig ynglings hufvud. Axner stälde de båda silfverstakarne på sitt skrifbord, och när det brann ljus i dem, nog såg han i lågorna underliga saker.
*
Elfte kapitlet. Brunnsbalen.
En juliafton år 1831 var det bal på Djurgårdsbrunn. Den vackra brunnssalongen var öfverfyld af de gentilaste balgäster, ty herr Torngren lefde på den tiden, och det var han som då arrangerade alla större offentliga baler, så väl inom hufvudstaden som på Djurgårdsbrunn. Författaren har i åtskilliga andra berättelser talat om denne märkvärdige man, som lefde, cederade bonis, lefde upp igen och slutligen dog för den balälskande verlden. Beundransvärd var hans smak, vare sig det gälde att ornera danssalongernas väggar med de ypperligaste sidendraperier och blomsterguirlander, eller att pryda tiljorna med de skönaste fötter. Utan bal ingen trefnad, utan Torngren ingen bal. Så var tidens lösen. Smidig och mjuk som silkesbandet, hvilket lindar
