Sida 92
»Du har feber, gosse!» ropade kopparslagaren; »din hand bränner som eld.»
»Det var sä qvaft inne på källaren,» svarade Adolf.
»Tyckte du det?»
»Ja, pappa.»
»Det var roligt att träffa en bekant.»
Adolf hade också träffat en bekant, men det tyckte han icke var roligt.
»Pallin är en af våra bästa kopparslagare . . . Förtjenar pengar, men gnider inte på styfvern,» försäkrade Brundström; »spekulerar på att bli ålderman . . . nå nå, min röst har han.»
»Jaså.»
»Fan tog vår murare, Adolf.»
»Gifve Gud det vore så väl!» sade denne för sig sjelf.
»Men vi ska väl träffa honom någon gång.»
»Det ska vi akta oss för,» mumlade Adolf mellan tänderna.
Vår hjelte på hemvägen var på långt när ej densamme som på bortvägen.
Så går det, när man träffar ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon.
*
Femte kapitlet. Skuggan af en hjelte.
När Adolf Axner, åtföljd af sin fosterfader, hemkommit, befanns han vara så illamående, att han genast måste intaga sängen.
Detta var i midten af september månad. Oktober och november hade öfversköljt Stockholm med sina regnskurar och december hunnit förvandla dem till is samt deruppå lägga sina tjocka snömassor, förrän vår hjelte var så pass återstäld, att han kunde lemna sjukbädden. De våldsamma skakningar både till kropp och själ, hvilka han, förut fullkomligt ovan vid den minsta tillstymmelse till slikt, under
