Sida 322
P. S. Jag hade så när glömt att tacka dig for ditt sista bref och de deruti liggande öfverkorsade reverserna. Allting är således klareradt i Stockholm. Jag hade velat se näsorna på mina f. d. björnar, när du slog dem i ansigtet med penningarne. Det gjorde mig ondt, att Hök icke ville mottaga det der lilla penninglånet, jag tillbjöd honom och som han säkert är i behof utaf. Kan du på något näpet sätt förmå honom dertill, så vore det bra. Säkert inbillar han sig, den salige mannen, att jag förtjent mina pengar på kille eller vira. Öfvertyga honom du om motsatsen. Jag älskar eder båda, men er gemensamma delikatess ger jag fan, ty den är besvärlig för vänskapen. Kom, kom, eller också spökar jag hos dig hvar natt, i fall jag dör i koleran.
*
Tjugonde kapitlet. Stenkorset och blomsterkransen.
En ny maj log öfver norden, klädande marken med gräs och blommor samt lundarne med knoppar och löf. Stockholms gator, för längesedan befriade från den ruskiga snöskorpan, glänste så hvita, torra och inbjudande mot åkande och gående.
Doktor Axner, som en eftermiddag var på hemvägen från några patienter inom Johannis församling, tog genvägen öfver Johannis kyrkogård. Han plägade vid sådana tillfällen alltid dröja några minuter vid Höks graf, på hvilken, strax efter vännens nedsättande deruti, ett mindre, svartmåladt träkors utan inskrift blifvit placeradt, endast för att för den aflidnes anhöriga och vänner utvisa, hvar grafven var belägen, när de ville besöka den, emedan, såsom vi veta, Hök i lifstiden undanbedt sig alla slags yttre minnesmärken.
Axner blef derför mycket öfverraskad och förvånad, när han nu såg framför sig ett högt, prydligt och hvitmåladt
