Sida 333
Stork framtog en fin näsduk, kantad med spetsar, och räckte den åt läkaren. Denne synade den med uppmärksamhet- och fäste sig vid följande namn, som var broderadt på duken:
»Amalia Z.»
»Jag anade det,» sade Axner för sig sjelf; »du är dig likt, du arma menniskohjertal . . . Misshandlande eller gäckande i lifvet, tror du dig kunna böta och försona allt genom en ömhet, som kommer först efter döden . . . Stackars Hök! . . . Den ene gjorde dig till krympling, den andra förkrossade ditt hjerta . . . Båda frambära nu till din graf, den ene ett kors af sten, den andra en krans af blommor.. . Ack, litet mera deltagande och ömhet blott medan vi lefva här på jorden, och vi skola gerna frånsäga oss all den härlighet, man vill bestå våra grafvar I . . . Och likväl ligger det något obeskrifligen rörande i dessa offer af ångerfulla hjertan, dem man helgar stoftet, för att försona hvad man brutit mot anden . . . Hädangångne broderi Skall en gång din vän på sin graf få se och glädja sig åt hvad du nu på din från din himmel skådar?»
*
Tjuguförsta kapitlet. Furstinnan.
Midsommarsolen kastar sina brännande strålar öfver de kärr och moras, som utbreda sig mellan Ladogasjöns och Finska vikens stränder, men ännu mäktar hon icke genombryta och skingra de dimmor och töcken, som vältra sig öfver Nevas vatten och Peter den stores stad.
För denna nejd äro solskensdagarne sällsyntheter. Regn-byarne och de kalla, genomträngande vindarne från Finska viken eller Asiens stepper jaga nästan oupphörligt öfver de kolossala palatsen, de förgylda kupolerna och de vimlande folkmassorna, liksom unnade de dem ej det himmelska ljus,
