Sida 163
Hvem hade kunnat ana, att den gamla beskedliga skänkmamsellen, som på Tallbergs spisqvarter drog på munnen åt de tvänne underofficerarnes högljudda förespeglingar om lycka och ära, skulle vid detta tillfälle icke vara någon mindre personlighet än sjelfva det personifierade ödet, hvilket, med säker blick in i det tillkommande, belog vanskligheten af de drömmar, som uppstått i sjuttonåriga ynglingars hjernor!
*
Nionde kapitlet. Afsked och återfinnande.
Då i en berättelse af så ringa omfång som denna endast hufvudmomenten af våra hjeltars lefnadsöden kunna anföras, nödgas vi återigen öfverhoppa en tidrymd af tre år och några månader till på köpet.
Under loppet af denna tid hade Adolf Axner, som dels legat vid akademien och dels vistats på landet som informator, likväl lyckats taga sin filosofie kandidatexamen och det med ett antal betyg, som icke tillhörde vanligheten och, med afseende på hans ungdom, ty han var nu icke äldre än tjugu år, ansågs vara en sällsynthet. Med sitt utmärkta hufvud och sin flit intog han fortfarande sina lärare, med sitt redbara, vänfasta hjerta sina kamrater, och var genom sitt vackra -ansigte, hvartill hörde en väl proportionerad kropp, icke heller försmådd af damerna. Också fruntimmer kunna rätt väl med läskarlar, med vilkor likväl, att de ej läsa så, att ansigtet liknar pergamentsbandet kring en klassisk auktor, eller benen få tycke af en stengets. Äfven ryggen måste hafva sin tillbörliga rakhet och sträckning, ty från den spända bågen af en krokig rygg flyga inga kärlekens pilar. Den forna »mamsellens» anletsdrag hade visserligen mycket qvar af sin barndomsvekhet: de milda, blå ögonen, den raka, fina näsan och de vackra, purpurröda läpparne stötte väl mycket på fruntimmer, och en karl, som
Flickan i Stadsgården. 11
