Sida 318
»Förstör min bok,» fortfor Hök med allt svagare stämma; »den olyckliga boken, som . . . kristna läran . . . behöfver inga andra bevis för . . . sitt gudomliga ursprung, än . . . Ah! Ser du . . . en sky så ljus . . . en sol så skön . . . der . . . Gud . . . Gud . . . hvilka . . . toner . . . Amalia . . . Ama . . .»
Utifrån hördes:
»Jag helsar dig, fredliga flagga, kom, vimplande skepp, kom att vagga de älskande, slumrande tryggt! O, gunga oss sakta på fjärden till hamnen vid slutet af verlden! ü, kom att bevinga vår flygt!»
*
Nittonde kapitlet. Bref från Gustaf Pauli till Adolf Axner.
Petersburg den 15 februari 1834.
Broder och vän!
Vivat, vivatl ropar du, och halleluja! ropar Hök, ty den som skrifver dessa rader, och hvilken icke är någon mindre person än er f. d. anförare i de Jakobinistiska, Katrinistiska och Tyska krigen, har nu den äran att vara ordinarie öfverlärare för alla gymnastikinrättningar i det stora ryska kejsardömet, med flere tusen rublers inkomst om året samt rang, heder och värdighet af professor. Titeln behagar mig ej, ty jag kan aldrig tänka mig en professor utan svart röck med tobaksbroderier på, krokig rygg, gult ansigte och röda ögon, som en skräddargesälls. Men tålamod bara! Till nästa sommar har jag löfte om öfversterang med dithörande uniform och ordnar till dussintal. Då skall jag visa mig på Stockholms gator och tvinga alla dem som för-
