Sida 118
»Ja, ja, efter honom, efter honom!» skrek Hök, följande Paulis exempel.
»Nej, nej!» sade Axner, fattande begges händer och tryckande dem hårdt i sina; »nej, nej! . . . Låtom oss i stället ro ut på sjön!»
*
Sjunde kapitlet. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat.
Våren och sommaren blommade, tynade af och försvunno. Med mulen blick åsåg deras syster, hösten, sina vackrare syskons hädanfärd, bredde vissnade blad och utgöt strida tårar på deras grafvar. Sjelf började hon, såsom det en god, omtänksam husmoder egnar och anstår, beställa om sitt hus, samla de gyllene frukterna af deras och egen verksamhet samt, medan ännu tid var, med varm hand räcka dem åt den giriga, allt uppslukande menniskan, för att slutligen sjelf med godt samvete kunna lägga sin gulnade kind på snöhvit kudde.
Vår hjelte hade, allt sedan händelsen och synen på Sporrongs bakgård, hållit sig mycket hemma. För att ej oroa sina fosterföräldrar hade han för dem förtegat murarens senaste uppenbarelse och äfven bedt sina kamrater hålla tyst dermed. När han var ute på gatorna, iakttog han den största uppmärksamhet och försigtighet. Hans blickar ilade omkring åt alla sidor. Icke heller inträffade någonting vidare, som kunde gifva näring åt hans misstankar. Allt syntes fredligt och lugnt, liksom blommorna på lilla Lallas graf. Innan han på den planterade sina, hade visserligen några blommor af andra händer blifvit ditsatta, men dessa voro på långt när icke så vackra som hans och trifdes icke heller så väl som hans, så tyckte han sjelf åtminstone. Men så är det också knappast troligt, att de kunde hafva
