Sida 230
P. S. Visa detta bref för ingen, utom naturligtvis för Hök, ty jag ser, att det influtit något deruti, som icke just kan smickra Ryssland. Ryska örnen har näbbar och klor, som icke äro att leka med, och när jag härnäst företager någon längre resa, så vill jag vesterut på enskild bekostnad, men icke åt nordost på allmän.»
*
Trettonde kapitlet. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken.
Sent en afton i derpå följande september var Adolf Axner sysselsatt med att i det rum, han under sommaren i sjelfva brunnshuset bebott, hopsamla sina kläder med öfriga effekter och inpacka dem i två kappsäckar. Han skulle nämligen flytta in till staden, ty brunnsterminen var för längesedan tilländalupen och han hade bott så godt som ensam derute, för att få njuta den korta återstoden af sommaren. Några dagar derefter ämnade han resa till Upsala, för att taga sin sista till doktorsgraden hörande examen.
Vid dörren stod en gammal qvinna, som hela sommaren, under hans vistande vid brunnen, varit hans städerska.
»Hvar ha vi nu karlen?» frågade han henne.
»Han står och väntar der ute, herr doktor,» svarade qvinnan.
»Låt honom komma in och hjelp honom sedan att bära ner sakerna till båten.»
Madamen öppnade dörren och ropade, hvarefter en gardist i arbetskläder inträdde.
»Ror du ensam, eller har du någon som hjelper dig?» sporde Axner.
»Nej, jag är ensam ... det är en smal sak att ro den båten, om det också vore dubbelt så tung last.»
»Så mycket bättre ... blir du trött, så skall jag nog hjelpa dig.»
