Sida 226
Tolfte kapitlet. Bref från Gustaf Pauli till Adolf Axner.
Petersburg den 15 juli 1831.
»Hedersbroder! Förträfflige vän!
Med en köpman här i Petersburg, som ämnar sig till Stockholm, skickar jag dig dessa och följande rader. Jag tänkte visserligen ej skrifva förrän det lidit mot slutet af de fyra ären, såsom öfverenskommet var, men jag kunde inte hålla mig, och jag visste dessutom, att det skulle roa dig att förnimma något om din långbente vän och skolkamrat. Hjalmar kunde blifva förtviflad, om han ej finge någon notis om sin Orvar Odd. Orvar Odd är redan förtviflad för det han ej hört något af sin Hjalmar.
Jag mår väl, ypperligt och är i smöret, som det heter. Men vill du kanske veta hur jag kommit dit? Jag är skyldig göra reda för dig, min far. Du behöfver ej blygas för din son. Vid jultiden 1829 reste jag från Finland, åtföljande en engelsman, i egenskap af resbetjent, ty det var slut med den reskassa, hvarmed du, hederskrona, försett mig. Gör ingenting, tänkte jag. Gustaf Wasa tröskade på logen, och Peter den store timrade på skeppsvarfvet. Blefvo bra karlar för det, och Pauli kunde också blifva något, utan att just derför behöfva jaga Kristian II ur landet eller slå Karl XII vid Pultava. Så kom jag till Petersburg efter den angenämaste resa. Min engelsman, en lord med namn, det mins icke fan, var förtjust i mig. Jag lärde honom fäkta på värja och han mig att boxa. Snart besegrade jag min mästare, ty det svenska maneret satte stål i den engelska konsten. »Ni bräcker refbenen på mig,» ropade han en gång, »men här har ni en guiné för er läraktighet.» Jag bjöd honom två guinéer för den första florettstöt han kunde ge mig. Min bror, han förtjente aldrig en kopek en gång, fast han syntes mån om förtjensten.
Den ädle lorden gjorde mig många tjenster efter ankomsten till den ryska hufvudstaden, och den största var
