Sida 263
Femtonde kapitlet. Åsknatten.
När augustisolen gick ned för att släcka sina kinders brand i Vetterns vatten, mottogs hon ej af lugna, rodnande vågor. Ett tjockt, svartgult moln hade uppgått öfver vesterns skogar och stränder, inbjudande vågorna till vilda lekar.
Axner lade sig, men kunde icke sofva. Han hörde stegen af den annalkande orkanen, men han tänkte blott på dagens tilldragelser. Han hade sitt ljus tändt och bläddrade här och der i det märkvärdiga manuskriptet, hvilket han pä ett så underbart sätt återbekommit. Man glömmer stormarne omkring sig, när man af minnets trollspö tillbakaflyttas till sina första dagars leende dal och doftande rosenbilder. Hvilken är väl så förhärdad, att lian icke gripes af en saligt hugsvalande känsla vid åsynen af de föremål, som, oaktadt deras närvarande obetydlighet, likväl då betydde så mycket för en oskyldig blick, ett obefläckadt hjerta? Kastar du väl med likgiltighet bort den lilla tennbiten, som du händelsevis återfinner i dina gömmor och på hvilken den vackra tennsoldaten en gång stod? Ack nej! Du vill gråta när du betraktar den stympade qvar-lefvan, ty på denna simpla tennfot stod en gång din barndomsglädje.
Först mot midnatten släckte Axner sitt ljus och somnade in. Stockholms Stadsgård med dess rullande varu-fastager och beckiga sjömän är i och för sig sjelf föga poetisk; men när fastagerna glänsa som det rödaste guld och sjömännen, hvilka svärma deromkring, hafva bussaronger af silfverskir och solljusa vingar pä sina skuldror; när, i stället för kabeljon och strömmingsnacken, små blonda englahufvuden med ögon blå titta fram ur guldfjerdingarne och saltlasten glittrar som en last af diamanter; när Sista styfverns trappor, annars så fula och besvärliga, framställa sig i likhet med Jakobs stege, hvarpå små englar i blå sammetskoltar gå upp och ned, — då får äfven denna
