Sida 273
nedre botten, och snart skyndar han tillbaka, i spetsen för halfnakna drängar och pigor, beväpnade med hvad de i en hast kunnat komma öfver. De slå upp dörren och inrusa i doktorns kammare. En våldsam vindpust, blandad med regn, hviner emot dem, och ljuset, som ännu står qvar på bordet invid sängen, kastar sin flämtande låga åt alla sidor, färdig att slockna med hvarje sekund. Klangen af fönsterrutor, som sönderslås, blandar sig med vindens tjut och åskans dån. Ingen lefvande varelse, utom de sökande sjelfva, kan upptäckas i kammaren, under hvars soffa och säng man letar, men letar förgäfves. Men fönstret är öppet, och det är dess rutor som ligga krossade på gatan och dess tomma ramar som dänga mot husväggen.
»Det var en besynnerlig tjuf!» anmärker en af pigorna; »doktorns ling och klocka ligga qvar i fönstret. . . ingenting är borta . . . allt är på sitt ställe.»
Axner ser sig omkring och upptäcker till och med det klädesplagg han lånat muraren, hvars genomblöta röck deremot försvunnit.
»Herre Gud, doktorn har visst drömt!» yttrar en annan piga.
Axner stirrar på folket. Det nattliga äfventyret börjar verkligen förefalla honom som en dröm.
*
Sextonde kapitlet. Sannijugaren.
Åtta dagar derefter satt Axner på sitt rum, då hans städerska inträdde, lemnande honom ett bref, som nyss kommit med posten. Doktorn bröt upp brefvet och läste det. Han läste det för andra gången och, såsom det syntes, med ännu större intresse än den första.
»Har herr doktorn något att befalla?» frågade städerskan.
»Nej, men det var sannt . . . var det inte fredagsnatten i förra veckan som muraren var uppe här i rummet?»
