Sida 310
Adertonde kapitlet. Läsaren.
I ett mindre trähus inne på en gård vid Packartorgsgatan i Stockholm bodde Gustaf Hök, till hvilken vi nu inbjuda läsaren. Vi råka i hans boning en bekant i doktor Axner, som går af och an på golfvet, medan värden sjelf, den unge bleke mannen, sitter framlutad öfver ett stort bord, betäckt af biblar samt en mängd andra andliga böcker och skrifter, med ögonen fästa på ett exemplar af hans nyligen från trycket utkomna stora bok med den bekanta titeln: »Ovedersägliga bevis, att kristna läran är af Gud, eller» etc., och hvarutur han med svärmarens brinnande ifver uppläser några stycken för den orolige vännen och vandraren på golfvet.
Det är vid början af nyåret. Snö och blåst gloppa och hvina kring husknutarne.
Rummet är tarfligt, men snyggt möbleradt. Vid ena väggen står ett gammalt perlfärgadt Idavér, ofvanom hvilket på väggen hänger en guitarr med brustna strängar, och vid dörren står träbenet, hedersvakten, i hvars oskiljaktiga sällskap Hök genomvandrade sitt drömmande lif.
»Nå, hvad säger du?» frågade Hök, skådande upp från sitt digra verk, »är det inte öfvertygande, slående, dräpande?»
»Du skref i ditt bref till mig, om jag inte mins galet,» svarade Axner, »att du matematiskt ville bevisa kristna lärans ursprung från Gud.»
»Ja . . . nå?»
»Af allt som du redan uppläst för mig finner jag, att du vill bevisa bibelns trovärdighet med dess egna ord .. . din bok innehåller ju ingenting annat än bibelspråk från början till slut.»
»Nå, än se'n?»
»Hvad du skulle bevisa, bevisar du med sådant, som sjelft i främsta rummet tarfvade bevisning.»
t
