Sida 15
1.
ADOLF AXNER.
•15
och med gråten i halsen tillbaka, ty att vara ansedd för feg var det värsta som kunde hända ett medborgarämne inom skolans verld. Att anses för lat betydde på långt när icke så mycket. Man kunde gerna bära åsnan på ryggen, blott man hade lejonet i sin barm.
Bland dem, som kasserades, var äfven Adolf Axner, af sina lärare och kamrater särdeles omtyckt för sin flit och beskedlighet, ehuru det fina Adonisansigtet icke rätt ville behaga Odens och Thors ättlingar.
»Du är en kruka, visserligen af porslin, men en kruka ändå,» hade Pauli en gång med sitt vanliga öfvermod sagt till honom i flere kamraters närvaro.
Detta förtröt honom; men den fromme gossen knöt näfven i byxfickan och teg. Han höll länge till godo med porslinskrukan, liksom han ännu längre tåligt burit det tillnamn »mamsell», hvarmed han vid sitt första inträde i skolan hugnades af käckare kamrater. Liksom de fleste, hade Adolf Axner framträdt till mönsterbordet för att söka plats i de tappres led.
Pauli mätte honom länge med sina blickar ifrån topp till tå.
»Nog ser du tjock och bastant ut,» sade anföraren slutligen; »men Gud vet, om det inte är mera bomull än jern uti dig. . . mera mjölk än blod.»
»Jag är inte rädd för någon, jag . . . inte en gång för dig, Pauli!» svarade Axner.
Detta oförskämdt djerfva yttrande af »mamsellen» framkallade ett sorl af förvåning på de unges läppar; men mest förvånad syntes Axner sjelf, ty han skiftade färg och slog ned ögonen.
»När vi komma att slåss mot flickskolorna,» yttrade Pauli hånande, »så ska vi skicka mamsell Adolfina Axner emot dem.»
»Adolfina! Adolfina!» ropade hela skaran, utbristande i skratt.
Det vackraste röda blod, värdigt en Adolfinas kinder, genombröt liljorna på Adolfs ansigte.
»Nej, men se på mamsellen... se hur hon rodnar!» skriade alla.
Adolf vände sig bort, gick till vattenflaskan och tömde ett helt flasklock vatten för att skölja bort de olycksaliga rosorna, hvilkas betydelse ingen ville förstå. Derefter
Källa: Project Runeberg ·