Sida 278
17. »Lilla Lalla.»
278
j.aura.
flärdfulla eller nog lämpliga för charlataneriet, hvilket den behöfvande menskligheten mest tycker om hos den praktiserande läkaren. Presten deremot är konsistorii lifegen ända till det ögonblick han får någon ordinarie befattning. Det förstås, att äfven han kan slå sig på den gyllene friheten, men han äfventyrar då att, i fall han på egen hand vill praktisera, komma i krakel med sina ordinarie ärevördige eller högvördige embetsbröder, som för sina dopfuntar, kullerstolar och likbårar kämpa till och med manhaftigare än medeltidens riddare för borgfrökens ansigte eller Kristi graf; ja, han äfventyrar, hvilket är det allra värsta, att icke få räkna hvad man kallar »år», utan kan bli »årlös», om han blefve aldrig så gammal.
Axner hade gerna kunnat slå sig ned i hufvudstaden, der han otvifvelaktigt skulle ha väckt uppseende, så väl för sin grundlighet i vetenskapen, nota bene hos dem, hvilka förstå att värdera den, som ock för sin personlighet, hvilken, till och med utan gigg och betjent med kokard på hatten, tog sig synnerligt väl ut; men han tyckte det vara roligare att först se sig om på landsbygden och göra sig mer förtrolig med folket och praktiken der, innan han begaf sig till hufvudstaden. Hufvudstaden står nog qvar tills jag kommer dit, tänkte han, och på sjukdomsfall lär väl aldrig der uppkomma sådan brist, att icke något kan blifva öfrigt för min räkning. Han hade på landet också mer ledighet för underhållandet och ökandet af sina kunskaper; ty han tillhörde icke det slags läkare, hvilka, sedan de väl fått den veckade sidenhatten, med den tillbomma sina hufvuden för allt vidare teoretiskt hufvudbry.
Axner satt framför sitt skrifbord och ordnade diverse böcker och papper, för att sedan på möjligast bästa sätt få dem nerpackade. F. d. muraren Anders Stork satt på golfvet med en kappsäck framför sig, den han snörde igen med en fingerstyrka, så att det knäppte och riste i lädret. För den, som är van vid att mura ihop stenhus, är det naturligtvis en leksak att snöra ihop kappsäckar. Murslefvens man var nu doktorns betjent. Hans utseende hade, sedan vi sist sågo honom, undergått en betydlig förändring. Hans hufvud syntes lutande under en stor sorg, men understundom spred sig öfver hans anletsdrag ett sken, likt dens, som ännu icke öfvergifvit hoppet på ljusare stunder af lifvet. Hans blickar följde doktorns alla rörelser, liksom ville han i
Källa: Project Runeberg ·