Sida 312
18. Läsaren
hvilka, på samma gång de utkylde hans själ, tärde på hans svaga lifskrafter.
Djupt bedröfvad var således den blick, hvarmed Axner betraktade ungdomsvännen, hvilken, upprest på sitt enda ben och stödjande sig med handen mot stolskarmen, talade följande, under det att en bjert rodnad färgade hans bleka kinder:
»Ja, den stunden är nära, då hvarje rum skall vara en kyrka, hvarje hjerta ett Kristi kors . .. derför har jag lidit, har jag kämpat, har jag uthärdat de heliga martyrernas qval... ja, Gud har utsändt mig i verlden . .. hvem vet, om inte jag är den nye Elias, som kommit för att leda jorden till himmelens portar och förena verlden med Gud, ty . . .»
»Tystl» afbröt Axner; »hörde du inte? . . . Jag tyckte det klämtade.»
»Det är klockorna som ringa i Jakob,» svarade Hök, sjunkande tillbaka ned i stolen.
»Det är då begrafning i Jakob . . . det ljuder så hemskt i vinterqvällen.» 
Källa: Project Runeberg ·