Sida 13
Företal.
Den första upplagan af detta arbete utgafs 1866 och författaren hade då den tillfredsställelsen att från ett stort antal jurister emottaga så väl mundtliga som skriftliga försäkringar om deras gillande af hans åsigt om dödsstraffets obehöflighet för rättsordningens vidmakthållande här i riket. Men från andra håll fick han ock uppbära klander, dels för det han vågade ifrågasätta giltigheten af det från den Mosaiska lagstiftningen hemtade talionstraffet: lif för lif, dels ock för det han icke kunde godkänna den af filosofiska forskningen i vårt land a priori deducerade grundsatsen att vissa brott vore af beskaffenhet att endast med döden kunna försonas.
Ett fjerdedels sekel har sedan dess förflutit och författaren har icke haft anledning att frångå den mening, han förut uttalat, eller att vid den civilisation, hvartill svenska folket nu mera hunnit, är dödsstraffet icke vidare absolut nödvändigt för att fullt betrygga rättssäkerheten i landet och som allt straff, öfverskridande det nödvändigas gräns, är orättvist, bör också nämnde straff icke vidare tillämpas. Under den tid af 21 1/2 år, han haft äran vara ledamot af Konungens Högsta Domstol, har han af den erfarenhet, som han under utöfvandet af domareembetet der kunnat förvärfva sig, funnit ytterligare stöd för sin åsigt i nämnde hänseende.
Det har flera gånger blifvit sagdt och åter upprepadt, att angående dödsstraffet vore redan så mycket taladt och skrifvet, att icke något nytt kunde vidare i ämnet anföras. Författaren delar icke denna uppfattning. Om också icke några alldeles
