Om dödsstraffet

237

FEMTONDE KAPITLET.

Dödsstraffets exequerande verkar demoraliserande på massan af folket.

"Lexemple qoe donne toujours 1'échafauJ, c'est que la vie de rhomm? cesse d'ètre sacrée qaand ön croit utile de le tuer".

(FlUJCtRT).

Undersöker man närmare den verkan, som en afrättning medför, kan man ej dölja for sig, att den är af en ganska skadlig beskaffenhet. På de förnämsta yttringarne af denna verkan vilja vi här söka fästa uppmärksamheten.

Dödsstraffet verkar demoraliserande först och främst derigenom, att, då icke blott den gudomliga lagen, utan ock Statens lagar förkunna helgden och oantastligheten af ett menniskolif, Staten sjelf uppträder och faktiskt vederlägger detta, i samma stund skarprättaren, på gifven befallning, låter bilan fälla öfver den lifdömdes hufvud. Det gamla budordet, som lyder: »Du skall icke dräpa», kan, då det afser att just inskärpa grundsatsen att ej någon skall taga hvad blott lifvets Herre förmår gifva, icke hafva afseende allena på individen; det måste i sin allmänhet äfven gälla för Staten. Sa länge ett folk ännu befinner sig på ett lägre stadium af kultur, aktas menniskans lif ringa. Detta visa sederna i Kina ännu i dag, der föräldrar ganska ofta saklöst dränka sina nyfödda barn, särdeles ont de äro af qviuuokön. Med eu högre civilisation vinner helgden af menniskans lif allt mer och mer erkännande och aktning. Idéen om menniskovärdet, om menniskolifvets oantastlighet, äfven hos den spädaste varelse, utgår från kristendomen och är just det, som den högre civilisationen, skall söka att i lagstiftningen starkt utpregla. Men hvarje verkstäld afrättning talar ett motsatt språk. Den ådagalägger påtagligen för den på afrättsplatsen församlade hopen, att Staten dock icke sjelf aktar ett menniskolif så särdeles mycket och att hvad för individen är ett brott, är for Staten, som har makten, lofligt.