Om dödsstraffet

228

äfven Medieinal-Stvrelsens utlåtande efter det att (leuna myndighet tagit kännedom af ransakningsprotokoll och ytterligare hört nämnde läkare rörande saken ').

FJORTONDE KAPITLET.

Dödsstraffs verkställande utesluter möjligheten för brottslingen att genom ett förbättradt lefverne kunna försona sig med samhället.

»Allt straff bör vara till förbättring och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig», säger den 25:te domare-regeln Sanningen af denna grundsats torde allra minst nu böra ifrågasättas, sedan vi fått en ny strafflag, hvilken angifver såsom de allmänna ändamålen med allt straff, att det skall uppfylla rätt-

1) Huru vigtigt det är att härvid förfares med yttersta omsorg derom lemnar följande rättsfall upplysning. — Drängen Per Erik Persson Forsberg, född 1849, hade under natten den 7 Juni 1878 med en yxhammare slagit ihjäl sin fader och sin moder samt äfven gjort försök att dräpa sin broder. Han dömdes samma år af Häradsrätt och Svea Hofrätt att, för mord å föräldrar och mordförsök, i en bot mista lifvet, och Högsta Domstolen fann Hofrättens utslag lagligen grundadt och afstyrkte den af honom sökta försköning från dödsstraffet. Kongl. Maj:t afslog den 13 Januari 1879 den sökta nSden. Emedlertid anmälde Länsstyrelsen i Kopparbergs län, att Forsberg redan vid slutet af år 1878 och början af påföljande år i fängelset visat tecken till sinnessjukdom, hvarför Kongl. Maj:t den 7 Februari 1879 förordnade om uppskof med dödsdomens verkställande och den 24 i samma månad, efter att hafva hört Medicinal-Styrel-sen, befallde att F. skulle för närmare undersökning å hospital intagas och vårdas till dess motiveradt utlåtande kunde afgifvas, huruvida F. vore vid sina sinnens fulla bruk. Efter några års vistande å Konradsbergs hospital inkom yttrande från vederbörande, att F. led af sinnessjukdom med symptom af vanföreställningar och sinnesvillor. F. blef derefter af Kongl. Maj:t af nåd förskonad från det ådömda dödsstraffet.