Om dödsstraffet

217

TRETTONDE KAPITLET.

Dödsstraffet kan drabba en oskyldig person och en upprättelse blir då icke möjlig.

'Les erreurs de la scieuce sont bientot corrigées, tandis que les errcurs de la pratique législatire ren-ferraent le sacrifice de 1'honneur, de la 1 iberté, de la vie peut-6tre d'un hornme*.

(Alimiik.)

Mången torde anse detta skäl for dödsstraffets afskaffande vara af föga betydenhet, tröstande sig dermed, att det aldrig eller åtminstone ytterst sällan inträffar, att en oskyldig person afrättas. Det ligger emedlertid något för känslan högst upprörande i blotta tanken, att Staten använder ett straffmedel af den beskaffenhet, att, om ett misstag af domstolarne begås, all upprättelse åt den oskyldige blir absolut omöjlig. Man invänder visserligen, att med de stränga fordringar af bevis, som vår lag kräfver, för att någon skall kunna fallas till dödsstraff, samt med den sorgfalliga pröfning, som ransakningar och underdomstolars utslag underkastas i Hofrätt och i Högsta Domstolen, skulle ett misstag knappt vara tänkbart. Men att misstaga sig är något, som är menskligt; det har händt och kan hända ännu. Någon absolut juridisk visshet är ofta omöjlig att åstadkomma och »det är icke allt sannt som sanning är likt», säger oss Doniarereglorna (16: 12). Till och med 2 trovärdiga mäns i saken sammanstämmande vittnesbörd, hvilket enligt lag utgör fullt bevis, lemnar dock icke alltid absolut visshet om att ett uppgifvet faktum verkligen existerat. Man har haft exempel, att 2 vittnen edligen och sammanstämmande påstått, att en person, under uppgifven tid, befunnit sig på uppgifven ort, och der handlat så eller så, hvarvid vittnena likväl fullkomligt misstagit sig om personen. Under de trolldomsprocesser, som forehades här i Sverige under 16:de och 17:de seklet, intygade ofta flera vittnen med fullkomlig öfvertygelse om sanningen af sina ord och på sin salighetsed, att de sett den för trolldom tilltalade rida till blå-