Sida 244
198
ÅTTONDE KAPITLET.
Om gammal häfd och om folk-opinionen, såsom stöd för Dödsstraffets bibehållande i den allmänna Strafflagen.
*Le jour viendra, sans doute, oü la nation tont entière sera eonvaincue par 1'e.cpirience qu'elle n'a pas besoin do bourreau pour se proWger".
htrs: I.a peine de mort).
Det liar mänga gånger blifvit sagdt och åter upprepadt, att det historiska faktum, att dödsstraff, så långt tideböckerua gä tillbaka, förefunnits hos folken, är det bästa och kraftigaste beviset för både dess nödvändighet och dess rättmätighet. Detta bevis är dock, vid närmare påseende, endast skenbart. Att en institution länge har bestått, innebär icke bevis, att den för all framtid bör oförändradt bestå. Antager man nämligen detta såsom grundsats, måste konsekvensen leda till att förneka giltigheten af hvarje förändring i socialt hänseende, som en högre civilisation påkallar, att binda kommande generationer vid de hädangångnas misstag eller vid bruk, som öfvergått till missbruk o. s. v. Slafveriet, det oinskränkta fadersväldet, tor-tyreu, m. m. hade också århundradens häfd för sig, men de hafva dock, med civilisationens framsteg, försvunnit ur de hyfsade folkens lagar1). Stegel och hjul, spö och ris, skampålen voro äfvenledes straffmedel, för hvilka kunnat åberopas helgden af mer än sekelgammal häfd, men de hafva likaledeles måst gifva vika for påtryckningen af de idéer om mensklighet och menniskovärdets bevarande, som nutidens civilisation ingjutit i
1) Den franska general-prokuratorn Muyart de Vouglans i sitt berömda arbete: Lois criminelles de la France försvarade, i medlet af förra seklet, tortyren emot Beccaria och förklarade, under åberopande af gammal häfd, den vara nödvändig för rättvisans handhafvande. Justitie-Kanslern Koch i Hessen gjorde sammaledes 1769 och förutspådde de största vådor för rättsordningen om tortyr afskaffades. — Hvem vill nu på denna eller någon annan grund försvara tortyren?
