Om dödsstraffet

211

ELFTE KAPITLET.

Grunder för Dödsstraffets borttagande ur den allmänna Strafflagen.

Sedan vi, i föregående kapitel dels lemnat en öfversigt at den uppfattning af dödsstraffet, som synes hafva vägledt fäderneslandets lagstiftare i äldre tider oeh intill närvarande tid, dels granskat de skäl, som vanligen åberopas till stöd för nämnde straffs bibehållande i den allmänna lagstiftningen, skola vi gä att andraga de förnämsta grunder, hvilka, enligt vår åsigt, tillsammans synas tala for yrkandet, att dödsstraffet numera kan utgå ur Sveriges allmänna strafflag. Om vi härvid nödgas esomoftast hänvisa till det fornt sagda, utbedja vi oss läsarens öfverseende; men ämnets beskaffenhet gör en återgång till redan anförda bevis stundom oundviklig.

Dödsstraffet är icke nödvändigt för den allmänna rättssäkerhetens betryggande.

Vi hafva här ofvan (sid. 78) yttrat, att dödsstraffets qvarstående i lagstiftningen allena kan försvaras ur synpunkten af dess absoluta nödvändighet1) Den tid har utan tvifvel varit,

1) Klockhoff: p. a. st. s. 165 har anmärkt, att som det finnes vissa brott eller till och med blott ett brott, som är af den beskaffenheten, att förintelsen är det enda straffmedlet, som fullt passar, — ja, då är straffmedlet rättsligt nödvändigt, kulturtillståndet må i allmänhet vara huru förträffligt som helst och fängelserna må vara fullkomliga i alla delar». Men härvid framställer sig genast den frågan: Hvad är, som afgör att »förintelsen», d. ä. dödsstraffet är det enda straffmedel, som fullt passar emot ett brott? — Icke kan härtill vara tillfyllestgörande att kategoriskt förklara dödsstraffet i närvarande tid vara just det enda passande straffmedel t. ex. vid nidingsmord, barnamord, rån, mordbrand, tidelag, tvegifte, dubbelt hor, nidingsstöld m. fl. brott, såsom man gjorde, då