Om dödsstraffet

204

NIONDE KAPITLET.

Om Bibelns föreskrifter, såsom grund för dödsstraffets bibehållande i allmänna Strafflagen.

Endast ett fätal torde i vära dagar ännu vilja vidhålla, att den Mosaiska lagen är en för alla folk och för alla tider gifven positiv lag; icke någon torde numera vilja i öfverensstämmelse med 3 Mos. B. 20: 6, 9, 10; 2 Mos. B 21: 15, 17; 22: 18, 19 och 4 Mos. B. 15: 35, påyrka dödsstraff för trolldom, gudsförsmädande, äktenskapsbrott, tidelag, sabbatsbrott, hugg och slag å föräldrar eller föräldrars förbannande, eller öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännande för brännande, sär för sår, blånad för blånad (2 Mos. B. 21: 24, 25). Ty man får icke förglömma, att den Mosaiska lagstiftningen afsåg ett folk, som vid tiden för densamma ännu stod på en mycket låg kulturståndpunkt. Deremot äro många, hvilka, just på grund af Bibelns ordalag, söka försvara dödsstraffet såsom rättmätigt och nödvändigt vid mord, ehuru de vid alla de nyss nämude brottens bestraffande icke vilja erkänna den Mosaiska lagen någon vidare giltighet. Inkonseqvensen i detta afseende är uppenbar; tv hvarföre skall den Mosaiska lagen gälla i ett fall för alla folk, men ej i de öfriga? Vidare åberopas dessa ord i 1 Mos. B. 9: 6 att »den, som utgjuter men-niskoblod, hans blod skall ock af menniskom utgjutet varda»'), oaktadt både ordalagen och sammanhanget ådagalägga, att dermed icke något positivt bud är uttaladt, utan allena en förutsägelse. Men hvem berättigar att, med stöd af nämnde ord, tillämpa dödsstraffet för mord, men göra undantag för dråp, ehuru i begge fallen menniskoblod blifvit utgjutet? Vid Aposteln Pauli ord (Rom. 13: 4) att öfverheten »icke bär svärdet förgäfves»4), har man likaledes fastat en synnerlig vigt, ehuru det synes alldeles klart, att de anförda orden blott på österländskt bildspråk utmärka, att den verldsliga makten i allmänhet har

1) Bidd. o. Ad. Prot. vid riksdagen 1862—63. V: p. 377; Bonde-Ståndets Prot. VI: p. 120.

2) Bonde-Ståndets Prot. p. a. st.