Om dödsstraffet

210 De gröfsta brottslingar hysa förakt för döden.

Ungefärligen halfva antalet drap och mordgerningar hade alltså foröfvats af »öfverilning och obetänksam het samt till följd af missbruk af starka drycker1); samt alla de öfriga brotten af bevekelsegrunder, som icke innebära något utomordentligt.

Vi vilja äfven slutligen tillägga den erinran, att, då man sagt att utomordentliga brott kräfva det svåraste straff eller sjelfva lifvets förlust, på det att samhället må kunna värna sig sjelft och afhålla andra från dylika gerningar, har man glömt att vi numera ega fängelser så fästa och väl anordnade, att någon större fara af brottslingar, som blifvit benadade till lifvet, icke förefinnes, än af sådana, som nu for tiden omedelbart dömas till straffarbete på lifstid eller på vissa år; man har ock förgätit att de utomordentligt svåra brotten vanligtvis begås af utomordentliga menniskor, för hvilka fruktan är en främmande egenskap. Hotet om dödsstraff har på dessa icke ringaste verkan. Förakt for döden är hos dem just ett utmärkande karaktersdrag. Med en träffande sanning sade också Lepelletier Saint-Fargeau i franska nationalförsamlingen 1791: »Les grands criminels ont presque toujours de commun avec les pius vertueux des hommes, les héros mème, le mépris de la mort». Fåfängt skall derföre samhället genom hotet i lagen om dödsstraff söka ett säkert värn emot brott af utomordentligt svår beskaffenhet. Sådana brott skola, tyvärr, alltid återkomma, men genom religionens förädlande inflytande och folkets framskridande i sedlig utveckling blifva — vi våga hoppas det — allt mera sällsynta i vårt land.

1) Jfr Justitiestatsministerns Embetsberättelse 1847. p. XVIII.