Om dödsstraffet

212 Staten bör ej använda strängare straff än nödvändigt är.

då en sådan nödvändighet äfven hos oss förefunnits for den allmänna rättsordningens tillbörliga upprätthållande, och denna nödvändighet torde ännu förefinnas i åtskilliga föga ordnade samhällen. Men denna tid är lyckligtvis för svenska folket numera att räkna till den förflutna. Detta påståendes riktighet torde emedlertid af dödsstraffets försvarare dragas i tvifvelsmål. Hvem kan afgöra tvistefrågan? invänder man. Erfarenheten, så är vårt svar I de föregående, femte, sjette och sjunde kapitlen hafva vi derföre också anfört talrika exempel huru dödsstraffet kunnat för en mängd brott ur allmänna strafflagen helt och hållet uteslutas och huru detta straff likaledes blifvit ersatt af straffarbete på lifstid utan att den allmänna rättsordningen deraf rönt menlig inverkan.

Vi torde emedlertid böra erinra, att, äfven om man antager att straffets hufvudsakliga ändamål är, vare sig att afskräcka från brott eller att utgöra ett nödvändigt skyddsmedel för Statens förnuftsgiltiga intressen och rättigheter, måste dock för lagstiftaren i alla händelser gälla dessa tvenne reglor:

1. att icke använda strängare straffmedel än som, med afseende på rättsordningens upprätthållande och folkets sedliga tillstånd, under för handen varande förhållanden, nödvändigt erfordras; samt

1734 års lag författades. Den hos svenska folket, på grund af dess närvarande högre civilisation, nu rådande, upphöjdare rättsuppfattning, skall säkerligen afgifva det svar, att, om dödsstraffet för nämnde brott för 160 år tillbaka kunde betraktas såsom ett fullt passande eller ändamålsenligt straffmedel, så är samma straff det icke längre i vår tid. Ty Staten eger numera utväg att genom lindrigare straffmedel än delinqventens halshuggande göra lagbrytaren oskadlig och sålunda utan blodsutgjutelse vinna den för rättsordningen erforderliga tryggheten. — Klocrhoff tilllägger, att »dödsstraffets nödvändighet har sin innersta rot i dess rättmätighet och endast det rätta är i egentlig mening nödvändigt för ett rättssamhälle». Men härtill svara vi, att dödsstraffets rättmätighet sammanhänger oupplösligen med dess nödvändighet och kan icke gå ett steg derutöfver. Derföre, i samma stund afrättningar för brott upphöra att vara absolut nödvändiga för rättsordningens vidmakthållande i ett samhälle. upphör ock dödsstraffets tillämpande att vara rättmätigt eller en akt af rättvisa. Har nödvändighetens gräns blifvit i minsta mån öfver-skriden, fortsätter man att halshugga för brott, der sådant icke vidare är nödvändigt, då är man redan inne på godtyckets, på orättvisans område.