Om dödsstraffet

216 Dödsstraffet medgifver icke utan grymhet gradationer.

och att det äfven måste komma att uppfattas högst olika af olika individer. X\ veta visserligen, att man emot lifstids-straflarbete gjort samma invändning; men härvid är dock att anmärka, att, om också icke 1864 års strafflag i afseende härpå uppgifvit några grader af mer eller mindre strängt arbete, bättre eller sämre fångkost o. s. v. så förefinnes dock alltid vid straffarbete på lifstid möjligheten af gradationer, hvarigenom sjelfva straffet kan betydligt modifieras. Så har ock skett genom Kongl. Förordningen den 30 Maj 187 3, angående utsträckt til 1— lämpning af straffarbetes verkställande i enrum, hvilken föreskrifver att den, som är dömd till straffarbete pa lifstid, skall, der så ske kan, »vid bestraffningens början hållas i enrum under tolf månader». Sedan strafflagen numera innehåller, att dödsstraffet, utom i ett enda undantagsfall, är alternativt bestämdt, så att domaren har valet mellan detta straff oeh straffarbete på lifstid, är visserligen den fara i väsentlig mån undanröjd, som eljest skulle forefinnas om dödsstraffet, såsom ett odelbart straff, vore absolut stadgadt. Men det qvarstår dock såsom regel, att Staten bör undvika en straffart, hvilken, äfven om den blott tillämpas på de allra gröfsta missgerningar, dock ingalunda kan afpassas efter mattet af de vid brottet förekommande omständigheter, eller arten af den brottsliga viljan.

lingen». Härtill vilja vi genmäla, att om en ntotal frånvaro af verkligt förnuft» eger rum, måste gerningsmannen anses sinnesrubbad eller galen, sålunda ej tillräknelig för sina handlingar, hvarföre han bör såsom sinnessjuk vårdas å hospital, men icke straffas med döden.