Om dödsstraffet

Dödsdömde ofta mindre förhärdade än andra. 229

visans fordringar, att det skall afskräcka ifrån brott och slutligen, att det äfven skall så vidt möjligt lända till den brottsliges moraliska förbättring. När dödsstraffet likväl bibehållits i lagen, har lagstiftaren påtagligen gjort en afvikelse från principen, att allt straff skall lända till den sakfalldes förbättring. Ett hela sinnets omskapande och hågens vändande till det goda, kan endast ådagaläggas genom handling, under ett fortsatt godt uppförande under en längre tid. Men sådant blir dock för den lifdömde icke möjligt. Tv äfven om han, under de fä veckor, som vanligen lemnas honom att bereda sig till döden, skulle visa sig ångerfull och längtande att inom fängelsets murar kunna visa det han blifvit en förbättrad menniska, nekas honom tillfälle härtill, då han måste lägga hufvudet under bilan. Det kan icke bestridas, synes det oss, att det gränsar till ett hån, att förklara att Staten skall i sina lagar efterbilda den gudomliga rättvisan, men vägra den ångerfulle brottslige att inom det bevakade fängelsets fangrum försona sig med samhällets lagar, på samnia gång man låter {ängpredikanten, som följer honom till stupstocken, hviska i hans öra, att Gud är rättvis, nådig och bannhertig och att Han ej vill någon syndares död, utan att syndaren omvänder sig och lefver. Hvad måste delin-qventen tänka i de sista ögonblicken, om icke detta: »Ar Gud rättvis, är Han god och barmhertig, då är tvärtom samhället orättvist, grymt obarmhertig^ som vill neka mig att genom godt uppförande ådagalägga, att jag verkligen vill blifva en förändrad, till det godas utöfning sträfvande menniska»1).

»Man föreställer sig vanligen», har den konungslige författaren af den ryktbara skriften: »Om straff och Straffanstalten yttrat, »att icke särdeles förhoppning kan hysas om deras förbättring, hvilka förtjent det högsta straffet, som lagen innebär. Det är likväl ett af både domare och fångvårdare erkändt förhållande, att de, hvilka enligt lagen äro förfallna till dödsstraff, ofta visa sig mindre förhärdade eller moraliskt fallne än andra brottslingar, hvilkas förnyade förseelser dock endast ådraga dem mindre kropps- eller

1) honde-Ståndets l^rotokoll vid Riksdagen 1862—63. VI. p. 122: »En delinqvent yttrade vid det han nedlade hufvudet på stupstocken: Det är besynnerligt att, då jag fått nåd af Gud, jag icke äfven skulle få den af menniskor».

Olivecrona: Dödsstraffet.

17