Sida 277
18. Stater, i hvilkas strafflagar dödsstraffet qvarstår, men under en lång följd af år icke blifvit tillämpadt
Dödsstraffets umbärlighet af erfarenheten bekräftad. 273
Ställer man dessa siffror i forhållande till landets folkmängd, erhålles nämligen följande resultat:
Åren Folkmängd i rundt tal En dödsdom på antal innevånare 1810—1825 1,100,000 73,000 1826—1840 1,400,000 46,000 1841 — 1850 1,550,000 49,000 1851—1860 1,700,000 48,000 1861—1870 1,850,000 50,000 1871—1880 2,000,000 160,000
eller om man endast afser de med deportation bestraffade brotten:
1810 — 1825 en deporterad på 137,500 innevånare
1826—1840 » » » 80,000 »
1841—1850 » » » 110,000
1851—1860 » » » 87,000 »
1861—1870 > » » 100,000
1871-1880 » » » 240,000
Dessa uppgifter leda, säger prokuratorn (s. 36), till den bestämda slutsats
»att dödsstraffets umbärlighet hos oss är genom erfarenheten full eligen ådagalagd samt att detsammas uteslutande ur lagstiftningen antingen helt och hållet eller åtminstone i öfverensstämmelse med förslaget till ny strafflag icke kan vara förenadt med någon fara1).
Dessa tänkvärda ord, uttalade af en man med den höga embetsställning, som prokuratorn i Finlands Senat intager, uttrycka otvifvelaktigt hvad hela finska folket tänker rörande dödsstraffets afskaffande; de förtjena ock att behjertas af alla dem i vårt land, som fortfarande tro att det, för den allmänna rättsordningens upprätthållande inom Sveriges landamären, skall vara absolut nödvändigt att, tid efter annan, låta någon dödsdom gå i verkställighet, när ett groft brott blifvit foröfvadt under omständigheter, som väckt synnerligt uppseende,
1) Häri har prokurator Montgomery instämt. Se hans Berättelse till Finlands Ständer vid Landtdagen 1885. Helsingfors. 1885. s. 104. — Jfr Naumann: Tidskrift XXII (1885) s. 756 o. f.
Källa: Project Runeberg ·