Om dödsstraffet

295

Spanien.

Drottning Isabella II:s strafflag (Cödigo penal) af den 9 Mars 1848 efterträddes af den nu gällande Cödigo penal reform ado af den 18 Juni 1870, hvilken i 15 särskilda artiklar bibehåller dödsstraff (pena de muerte) för förräderi, majestätsbrott, sjöröfveri, mord o. s. v. dock alternativt med straffarbete för lifstid.

Spanien lemnar ett slående bevis huru benådning af dödsdömde kan bero af den åsigt om dödsstraffets användning, som den för tillfället styrande statschefen eller ministern i spetsen för regeringen hyser. Under de 12 åren 1867—78, deraf åren 1868 — 74 utgjorde en revolutionsperiod, förekommo i Spanien ej mindre än 10 personer, hvilka omvexlande hade benådnings-rätten i sin hand1). Roncali lät åren 1867—68 afrätta 21 individer, Martin de Herrera (1875—76; 26, Montera Rios (1869 — 73) 20, Calderon Collantes2) under åren 1875, 1877—89 ej mindre än 47. Deremot finner man, att under den tid, som Rotnero Ortitx under åren 1868—69, Nicolas Salmeron3), Fernando Gonxales och Moreno Rodriguex år 1873 samt Alonxo Martinex 1874 innehade benådningsmakten, förekom icke en enda afrättning. De dödsdömdes slutliga öde berodde alltså af slumpen, om deras nådeansökuingar föllo i händerna på en motståndare till dödsstraffet eller en ifrig anhängare deraf.

1) Jfr Torres Campos sakrika afhandling: La pena de Muerte. Madrid. 1879. p. 22—23.

2) Collantes : Discurso leido sobre el Derecho del Estado para castigar y la legimitidad de la pena de muerte. (Madrid. 1871) utgör ett försvar för dödsstraffets användande; likaså Gonzalks Nandin: Estudios sobre la pena de Muerte. Madrid. 1872. Han anser dödsstraffet icke kunna i Spar-nien afskaffas, emedan der ännu saknas ändamålsenligt anordnade fängelser (establecimientos carcelarios o penitenciarios).

3) Han framlade den 20 Februari 1873 för Cortes ett lagförslag om dödsstraffets upphäfvande, hvilket dock icke vann bifall.