Om dödsstraffet

Inledning.

XV

!>n>tt, mordbrand, criinen laesae majestatis, tjufnad till visst belopp o. s. v. En skarprättare vid namn Fran \ i Nurnberg har i sin dagbok antecknat, att han, under utöfningen af sin tjenst ären 1573—1017, afrättat 361 personer. Den på sin tid mycket ansedde juristen liencdict von Carpxow (Carpzovius), hvars berömda arbete Nova Practica verum criminalimn under 17:e seklet betraktades såsom den yppersta handbok i kriminallag-farenheten och tjenade till ledning for alla domare i Tyskland, kunde skryta deraf, att han under sin långa domareverksamhet åren 1(320—1666 afkunnat 20,000 dödsdomar eller i medeltal 430 om året. Uti amtet Burghausen i Bayern, med en folkmängd af omkring 200,000 menniskor, aflifvades under åren 1748—76 ej mindre än 1,100 personer eller öfverhufvud taget 40 menniskor om året. I hela dåvarande Bayern med Ober-pfalz (räknande omkring 1 '/2 million menniskor) afrättades i medeltal 376 personer årligen. Ännu under de sista åren af sistförflutna århundrade förgick i Miinclwn sällan någon lördag utan åtminstone en afrättning. Ja, Dr Arnold') berättar, att han 1854 träffat en gammal skarprättare i Bamberg, hvilken, under den furst-biskopliga regeringen derstädes i förra seklet, verkställt icke mindre än 1,600 afrättningar. Sä slösades i Tyskland med dödsstraff — man skulle knappt tro det — äfven under det 18:de seklet. Och ändock klaga författare från denna tid att ändamålet med straffen icke uppnåddes, alldenstund brotten, oaktadt all denna blodsutgjutelse, oupphörligen ökades.

Den engelska kriminal-lagstiftningen har måhända längre än någon annan i Europa, ja, långt in i det närvarande århundradet, burit spåren af medeltidens barbarism i straffbestämmelserna för brott. Det förtjenar dock att anmärkas, att, om man går så långt tillbaka i tiden som till den yttersta grundvalen for den engelska lagstiftningen, eller till Anglo-Sachsarncs lagar, så finner man att försoning med böter, äfven för de gröfsta brotten, i allmänhet var regeln. Och de Anglosachsiska lagarna utvisa också delvis en för sin tid ovanlig mildhet, hvilken utan tvifvel är att tillskrifva kyrkans förädlande inverkan på sederna2). Men

1) A it n o r. d : I)ie Strafartcn (i Archiv des Criminalrechts) 1854. p. f>43.

2) Den Anglosacb.siske konungen Ætlieheds Ing nf år 1008 kap. 1. § 3 innehåller, att nian icke skall för en ringa sak döma en kristen till döden och ej für en obetydlighet tillintetgöra Guds skapelse och egendom,