Om dödsstraffet

16 Stegrade hotelser om dödsstraff.

synes, for att utgöra ett lätt tillgängligt register, der man hastigt kunde finna hurudan Hof-Rättens praxis varit i ofta forekommande hrottmålssaker. Af denna Index kan inhemtas, huru Hof-Rätten utan skonsamhet dömt till dödsstraff för >trulldom ogudaktigt och försmädligt tal mot Gud», for »försmädligt tal om Herrans Nat\vardh>, »för menederij», för »Sodomitisk synd : att »ogerningsmannen skall brännas lefvande* (p. 21) o. s. v. Deremot anföras en mängd exempel (p. 63—80) huru drap fått försonas med böter till Konungen och förlikning med målseganden, dervid »dråparens långliga flyeht» togs i betraktande såsom en mildrande omständighet for honom att få forsona sig ined målseganden. Vid de förstnämnde brotten, dömdes uppenbarligen till dödsstraff i anledning af den tredje af de här ofvan angifna grundsatserna; men i dråpsaker,— oaktadt Kongl. Maj:t resolverat (p. 156) och erinrat Hof-Rätten, att man »må rätta sigli effter Gudz lagh, som i den helga skrilft ähr författat och effterst i lagboken infort, at det skall gifvvas siäl för siäl, öga för öga, tand for tand, hand for hand, och fot for fot;., — ansåg nian sig dock kunna förfara mildare och medgifva försoning med böter').

Det bör emedlertid icke förgätas, att hvarje lag bör uppfattas efter sin tid, det är, efter de förhållanden, under hvilka den tillkommit, och att vi alltså icke må alltför omildt bedöma lagarna ifrån 14:de, 15:de, 16:de och 17:de århundradena. Stränghet var utan tvifvel nödvändig, under tidehvarf af stor laglöshet och öfvervåld, då, såsom Gustaf 1 yttrar sig, »en part wånde nu snart icke mera vm at mörde, slå eller skjuta een karl ihjäl, än thet vore en hundh eller ett annat oskäligt creatur»; men säkert är, att lagstiftaren begick ett stort misstag, dä han föreställde sig att han, blott genom att stegra straffhotelserna och genom att låta verkställa de pinsammaste dödsstraff och kroppsstraff, kunde förhindra brottsliga begär från utbrott och förekomma lagöfverträdelse!-. Magnus Ladulås forbjöd i Alsnö-Stadga 12852) vid 40 markers böter (omkring 1,280 rdr) den förut vanliga frigästningen, då resande drogo genom landet.

1) Hyltén-Cavallius: Wärend. II. s. 312 o. f. anför flere exempel på sådana försoningsböter.

2) Diplom, svecan. I N:o 799. och i additam. IV: 9 till Vestgötalagen.