Sida 13
Till fronten.
Kyrkklockorna hade upphört att ringa. Svenska män kallades icke längre till vapen. Lugnet hade återvänt till Stockholm och endast tid efter annan mötte man en trupp landstormsmän, som på in- eller utryckning tågade genom gatorna. Det dagliga livet gick åter i sina gamla, vanliga spår. Man hade knappt kunnat tro att världskriget rasade därute, om icke tidningarna med sina stora, svarta rubriker och sitt ödesdigra innehåll ständigt påmint därom.
Men den, som under sådana förhållanden lämnade Stockholms central och hade Berlin till mål, han kände alltför väl att det icke var en vanlig lustresa till kontinenten han började. Han for från lugnet i norden till stormen i södern — till händelsernas stora huvudstad, hjärtat i det mäktiga rike, som låg i krig med sju stater, av vilka fyra voro stormakter. Då de tusen ljusen i Stockholm försvunno bakom honom, kände han också hur friden slocknade med dem och hur kriget för varje dag skulle komma honom närmare. Han var stadd på en färd, som gick i stigande rytm och han var rov för en spänning, som först i händelsernas mitt skulle upphöra och försvinna.
