Sida 508
Alltjämt Antwerpen. Den 16 oktober. Én minnesdag! För nio år sedan lämnade jag Stockholm med Tibet till mål. Hur lugn och fredlig syntes icke världen då, hur olik de åskor som nu dånade från pol till pol. Rysk-japanska kriget hade just upphört. Nu voro ryssar och japaner vänner. Då hade greve Benckendorff rynkat pannan åt lord Curzons tibetanska politik. Men på den dag, då stormen förbereddes mot Tyskland och i de dagar då den bröt lös, då blevo Ryssland och England vänner — liksom Pilatus och Herodes på sin tid. Den 16 oktober var en gråmulen dag och man kunde icke se en flik av tyska rikets flagga, som nu en hel vecka hade svajat från tornspirans topp på katedralen, 123 meter över marken. Vid den ingång, som vetter åt Place Verte, stod en halvgammal vakt- mästare med obeskrivligt dryg uppsyn. Han bevär- digade mig knappt med en blick, då jag i det höv- ligaste av alla mina tonfall frågade honom om kate- dralen var öppen. »Katedralen är öppen,» svarade han, »men bara för tysk militär.» Skönt, min gubbe, tänkte jag, och drog fram mitt Sesam öppna dig, general von Moltkes passersedel. Vaktmästaren läste papperet och blev rad för rad allt längre i
