Sida 363
Lugna dagar.
Den 2 oktober gjorde jag en tripp till Sedan för att fylla några luckor i min utrustning. En plats blev mig erbjuden i löjtnant Kollmanns täckta bil, som dagligen färdades denna väg, och vi susade undan mot norr genom den lätta töckenslöja som svävade över fält och hagar.
Då vi körde fram till bron vid Le Chesnes, ställde sig en landstormsman rakt i vår väg och svängde en vit flagga. Vi stannade, och en officer steg fram, gjorde artigt honnör och bad att få se vårt tillståndsbevis. Det var underligt, tänkte jag, den här bilen borde väl vara känd, här är en officer i uniform och två likaledes uniformerade chaufförer. Sedan våra papper blivit synade, förklarades för oss att kontrollen blivit skärpt, emedan man kommit underfund med att åtskilliga spioner voro ute, och då dessas djärvhet går så långt att de uppenbara sig i tyska uniformer, kunde man icke vara nog försiktig.
Järnvägen till Vouziers var tydligen ännu icke så väl försedd med rullande materiel, att den kunde motsvara tillförselbehovet. Ty här gingo alltjämt ändlösa trängkolonner på den stora etappvägen till fjärde armén.
