Sida 633
En utfärd till fronten vid Lille. Det knackade på min dörr. »Entrez!» ropade jag så neutralt som möjligt och in trädde hertig Adolf Fredrik av Mecklenburg. Glad och ung och manlig sträckte han båda händerna emot mig och bad mig vara hjärtligt välkommen till Bapaume. Han hoppa- des att jag skulle trivas under de dagar jag stannade här. »Men detta rum är för litet.» — »Nej, det är all- deles tillräckligt.» — »Skönt. Vi intaga alla mål till- sammans, jag är ledig nu i flera dagar, och jag skall visa er allt som är sevärt i trakten.» Och så sutto vi och pratade, tills det blev tid att göra sig i ordning till aftonvarden i officerskasinot. Då vi trädde in voro alla församlade. Vid stora bordet presiderade generalen av infanteriet von Plettenberg, chef för Gardeskåren, generaladjutant hos H. M. Kej- saren och en gammal vän till vår egen generalstabs- chef, general Bildt. Han var högrest, mager och vit, en äkta soldat, en djärv och modig man, som aldrig trivdes så bra som i det tätaste kulregnet. Samma egen- skap som är utmärkande för generalfältmarskalkarna von Haeseler och von der Goltz hade även han — att i tid och otid utsätta sig för de mest hotande faror. Han kunde gå till de yttersta skyttegravarna mitt på
