Sida 194
Tillbaka till stora högkvarteret.
Klockan är tolv och på gården står en täckt bil med sin chaufför och en underofficer, tjock och fryntlig. Den är från Köln och har varit med »Liebesgaben» till soldaterna vid fronten. Därför bär den vid sin främre skyddsskärm Rhenprovinsens grönvita och staden Kölns vitröda flagga. Jag tar farväl av slottspersonalen och rullar bort från Stenay just när två tyska flygare i surrande spiraler stiga upp mot den klarblå strålande himlen för att gå ut till spaning över den franska linjen. Den lilla stadsporten med sin välvda tunnel försvinner bakom oss, och vi susa åter ut åt landsvägen, som redan torkat upp så pass, att det dammar efter bilen.
Nu börja åter de vanliga tavlorna, dessa otroliga massor av marscherande trupper, förplägnadskolonner, här mest uppsatta av rekvirerade fordon, på väg till etapptätstationen eller stridslinjen, sjuktransportautomobilkolonner med svårt sårade, som fara samma väg som vi för att snart vända åter till hämtning av flera gäster till etappsjukhusen. Och här köra vi om en transport om flera hundra franska fångar gående i »kolonn med tre» och med en tysk vaktsoldat för var tjugonde eller trettionde man. Bland
