Sida 783
En sista dag vid västfronten. Hotellets sömntutor glömde naturligtvis att väcka mig, men jag vaknade själv och klädde mig, tyst som en ande, för att icke störa hertig Adolf Fredrik. Så vandrade jag i kolmörka natten utan andra vapen än Zeisskikaren och kameran till Europäischer Hof, där de andra redan voro samlade. Jag blev anmodad att taga plats i den bil, som fördes av Tauchnitz, och där mina reskamrater voro kapten Kriebel och löjtnanten friherre von Peihmann, båda tillhörande överkom- mandot vid armén von Falkenhausen. Vår färd förde mot sydost över Chateau-Salins i tyska Lothringen. Först söder om Rixingen gingo vi åter över gränsen till Frankrike. Klockan var sju då vi bröto upp. Det hade just börjat dagas, men himlen var mulen och vädret ruskigt, och över landsvägens hårda knacksten låg ett tunt skikt av fuktig lersmörja, som gjorde vägbanan hal som såpa. Mina båda reskamrater inuti bilen voro lika glada och trevliga som alla de tyska officerare, jag träffat förut — bilden å sid. 768, där de synas längst till vänster i förgrunden, förråder nog också, att de icke ledo brist på gott humör. Under färden orienterades jag med kartans hjälp i det vackra och
