Sida 210
Till Sedan
en armé, som duger. En sådan blir alltid respekterad. Karaktäristiskt nog försvaras och gillas sådana tilltag, som här beskrivits, av individer, vilka i fredstid motsätta sig en verklig uppfostran av sitt folk i vapen. När vedergällningens dag är inne, skrika de sig hesa över att »rätten» trampas under fötterna. Det går dock icke att dölja förräderiet mot eget land. Det är för sent. Juridiska spetsfundigheter tystna när kanonerna tala med ord av glödande järn.
Då major von Plato kom till Sedan i början av september, såg bangården mer än bedrövlig ut. Döda hästar lågo kvar överallt, till och med på spåren. De stupade soldaterna hade jordats helt ytligt, vilket i sin mån bidrog till den outhärdliga stank som rådde. Mären anmodades att mobilisera franska arbetare, vilkas uppgift det blev att röja upp hela området och gräva ned liken ordentligt. Nu såg det också fint och vårdat ut kring stationen.
På eftermiddagen gjorde jag med major Heyn och ett par andra officerare, av vilka en var domare i Frankfurt am Main och nu »Kriegsgerichtsrat», en bilfärd till de historiskt ryktbara platserna utanför Sedan, platser, vilkas blotta namn hos alla fransmän framkalla känslor av sorg och grämelse.
Vi köra genom staden. De borgare, som stannat kvar eller återkommit, äro icke få, men de förnämligare hava rest sin väg och slagit igen sina hus. Somliga bodar äro öppna och sådana, där matvaror, konserver eller tobak hållits till salu, äro tömda, sedan ägaren gjort goda affärer. Men de handelsmän, på vilkas skyltar man läser »Teinturerie», »Imprimerie», »Bijouterie» eller dylikt, hava lugnt kunnat stänga
Källa: Project Runeberg ·