Sida 400
Till Belgien
och rika klostret Champion, grundat 1834 och nu utgörande ett hem för 180 Soeurs de la Providence. Deras kyrkosal var praktfullt prydd i vitt och guld och hade målade fönster. De omhuldade många sårade krigare, och vi stannade särskilt hos två belgiska soldater som i fort n:r 1 fått ansikte och händer illa brända, men nu voro på bättringsvägen. På den präktiga klostergården fick jag efter många om och men tillåtelse att fotografera några av de innerligt älskvärda och gästfria nunnorna.
Därpå tittade vi in ett tag på det i sanning storslagna Hôpital Militaire med sina hundrafemtio salar och rum, sina sjuhundra sårade, sina tjugutre läkare och hundrafyrtio manliga och kvinnliga sjukvårdare. På hela tiden hade endast aderton fall av stelkramp förekommit, men av dessa de flesta med dödlig utgång. Alla möjliga nationaliteter voro representerade bland patienterna. Men från England fanns blott en soldat, en vacker yngling, svårt sårad av flera kulor. Han tycktes sova djupt och hans ansikte var blekt och lidande. För ett par dagar sedan hade han förlorat en kamrat, och kände sig, såsom en syster sade oss, hopplöst ensam, sedan dennes bädd stod tom. Ja, förskräckligt ensam föreföll han verkligen bland alla dessa främlingar. Man kunde icke taga sina ögon ifrån honom och det var rörande att se, hur han låg där och väntade — på vad? Han låg där som den oskyldiga inkarnationen av en politik som är dömd att dö, och för vars skull han själv hade offrat sitt liv.
En musikkår spelade ett gammalhessiskt tapto på platsen mellan katedralen och guvernementsbyggnaden, då jag klockan halv tre, efter middag hos
Källa: Project Runeberg ·