Sida 420
Antwerpen dagen efter dess fall
illa ramponerat den elektriska spårväg, som här går in till Antwerpen. En projektil, som slagit in alldeles vid sidan av spåret, hade dock endast lyckats att böja skenorna uppåt, så att de, med vidhängande syllar, svävade över gropen. Doktor Hütten kunde ledigt stå rak under dem, såsom vi provade vid ett senare tillfälle då vi hade bättre råd på tid.
Vidare går färden genom detta land, vars yta nivellerats genom flodernas alluviala slam och blivit snart sagt lika jämn som havets därutanför. Det är bördig mark, där varje tum är odlad och där en liten fattig talldunge verkar mycket främmande och bortkommen. Det är idel parker och åkerfält, köksträdgårdar och orangerier. Men många av bondgårdarna, herrgårdarna och villorna, som ligga spridda bland dem, äro nedskjutna under det att andra jämnats med marken av försvararna själva för att skaffa bättre skjutfält. Vid sidorna av vägen iakttaga vi förträffliga fältbefästningar, som belgierna uppkastat vid sitt återtåg mot norr, och vi se huru skålformiga nischer blivit utgrävda i landsvägsdikenas sidor för att tjäna till skydd mot granatkarteschernas skrotregn. Till vänster stå ännu stora sträckor av landet under vatten. Här kvarligga också tunnflottar, som tyskarna använt till övergång av vissa vattenarmar.
Landets barn äro som bortblåsta. Det är endast sällan man ser någon vilsekommen bonde eller någon gynnare, som stannat kvar medan stormen rasade som värst. Men livet på denna stora landsväg trotsar ändå varje beskrivning, och rörelsen tilltar ju längre vi komma mot norr. Det är de gamla välkända trängkolonnerna i samma oändliga tåg, av samma utseende
Källa: Project Runeberg ·