Sida 426
Antwerpen dagen efter dess fall
hjälptrupperna man flaggade. Under de följande dagarna försvunno de svartgulröda dukarna efter hand.
Över husen vid västra ändan av Place de Meir virvla brunsvarta rökpelare mot himlen. Vi köra fram till Marché aux Souliers, där ett helt kvarter står i ljusan låga. Men elden kastar icke något hemskt sken omkring sig över denna stad, som badar i solljus. Eldtungorna stå blott som gula fladdrande flaggor ur fönstren och från gatan ser man, hur det glöder därinne. Flera hus äro skjutna ned till grunden. Från timmer och bråte bland ruinhögarna stiger röken i täta, mörka moln. Ingen nyfiket gapande människohop betraktade detta hemska skådespel. En eldsvåda mer eller mindre är icke något märkvärdigt i en tid så rik på uppskakande händelser. Tyska soldater hålla också vakt vid ingångarna till gatan, på Place Verte och Place de Meir, och det finns ju icke så gott om skådelystna i en stad, som till allra största delen blivit utrymd av sin befolkning. »Varför gör man ingenting för att släcka elden?» fråga vi. »Jo, vattenledningsverken i Waelhem äro totalt sönderskjutna, och det enda som kan göras är att vaka över branden och se till att den icke sprider sig. Om det blir nödvändigt, måste angränsande hus rivas, men det ser ut som om elden vore på väg att tröttna av sig själv.»
Ingen del av det inre Antwerpen har blivit så illa tilltygad som Marché aux Souliers — dock endast husen vid gatans norra sida. Utan tvivel är det blott ett eller kanske ett par skott, som gått in i dessa hus. Granaterna tända vanligen vid krevaden, och sedan ha flammorna spritt sig till granngårdarna. Men
Källa: Project Runeberg ·