Sida 468
Nya dagar i Antwerpen
dukat med kaffekanna av silver, ännu icke tömd koppar och en cigarrlåda, som i det närmaste blivit plundrad på sitt innehåll. Alla passagerarhytter voro tomma och övergivna. Vi vandrade genom de oänd- ligt långa korridorerna, där våra steg gåvo ett ihåligt och högljutt eko och stannade ibland för att lyssna och höra om det var våra egna steg, eller någon som följde oss. Man kunde ju tro vad som helst i sådana tider. Kanske flyktingar höllo sig dolda ombord. Vi ropade, men våra röster dogo bort i det tomma skrovet, och ingen fanns som svarade. Vi tittade in i manskapshytterna, men ingen sov i dessa kojer, som så många gånger gungat över oceaniska vågor. Överallt lika stilla, lika tyst och övergivet. Man kunde bli hemsk till sinnes ombord på detta spök- skepp, denna flygande holländare, med en besättning av osynliga andeväsen, som betraktade oss från alla vinklar och vrår. Klockan halv sju vände vi åter till huvudstaden och det blev nattmörkt, innan vi halvannan timme senare voro framme. Till en början var vägen täm- ligen fri, men sedan åkte vi förbi oavbrutna marsch- kolonner på väg till Gent. Våra strålkastare be- lysa, som förr så många gånger, hästar, ryttare och vagnar. Karlarna, som eljest skämta och sjunga, äro nu tysta och sitta som fastgjutna i sina sadlar. Och åter höra vi detta eviga tramp av skodda hästhovar mot vägens stenläggning, detta eviga tramp, tramp, tramp, som är kolonnernas musik. Skramlet av vag- narna, gnisslet av de järnklädda hjulen, rasslet av kedjorna, gnidandet av lädret och trampet av hästarna, det genljuder ständigt i mina öron. Som en långsam,
Källa: Project Runeberg ·