Sida 513
Alltjämt Antwerpen
507 mådde icke skingra dunklet. Frälsarens drag på ett krucifix förrådde ett bottenlöst djup av smärta och sorg; det var som om mörkret för evigt sänkt sig över jorden och blivit honom övermäktigt. De be- sökande voro lätt räknade. Bland dem märktes ett par unga kvinnor, bekännande sina synder i bikt- stolar, där lyssnande prelater få en inblick i några av det mänskliga livets hemligaste vrår. S: t Paul prunkar om möjligt ändå mera i kyrk- lig prakt. Dess inre var rikt upplyst av elektriska lampor, men kyrkan själv är svartsjukt dold mitt i ett kvarter av tätt sammangyttrade hus. Ännu hade vi dager och tänkte fara över till S:te Anne på västra stranden av Schelde. Krigsbrokolon- nens koppel gingo alltjämt lika troget, men förde nu blott flyktingar tillbaka till Antwerpen. Den ena färjan lade just till och en bred landgång lades över det meterbreda mellanrummet till kajen. En livad skimmel var rädd för landgången, stegrade sig, gick bakut och föll i floden. ' Han är förlorad, sade marinsoldaterna, det finns ingen plats, där han kan komma upp. Hästen simmade utåt Schelde, men vände snart. Ibland togs han av vattenvirvlarna och försvann. En båt sattes ut och han bogserades till en brant trappa. Han var nu förbi och bjöd inte ens till att simma. Rep och linor slogos kring hans kropp, och med förenade krafter fick man upp honom på stenläggningen. Här låg hästen som död. Man gned honom med halmruskor. Förmodligen kvicknade han vid, ty då vi återvände från andra stranden, var han borta. Det var blott en häst! Och ändå hade han förorsakat människor hjärtklappning en god halvtimme.
Källa: Project Runeberg ·