Från fronten i väster september-november 1914

510 Ännu dröjde en sista skymt av dagen kvar då vi foro till det storartade Hopital Militaire, där jag en sista gång ville besöka syster Martha. Hon var ensam tyska bland idel belgiska systrar. Läkarkåren består dels av tyska marinläkare, dels av belgier. Överstabsläkaren, som jag träffat i Kobe, hade i juli varit i Stockholm strax före krigsutbrottet. Sjukhuset hade sju hundra bäddar, de flesta nu upptagna av belgiska soldater, ett fåtal tyskar och sjutton engels- män. Jag talade med sex av de senare i en av pavil- jongerna. När jag frågade vad de tänkte om kriget, svarade de alla: »Sir, vi ha fått våra order, vi ha intet annat att göra än att lyda dem och göra vår plikt.» En av dem tilläde: »Vi kunde väl icke overksamma åse, hur tyskarna lade under sig världshandeln, för- modar jag.» En annan tyckte det var nonsens att människor gå ut och slå ihjäl varandra, och han ut- göt sig över »this horrible, this terrible war». Alla längtade hem och frågade, om vi trodde, att de skulle hinna hem till jul. Jag kunde icke lugna dem därvid- lag. »Om våra anhöriga åtminstone visste att vi leva,» sade de. Lugna och värdiga voro de alla och kände stor tacksamhet för den vänliga och om- sorgsfulla vård de rönte. Synd om dem är det, där de ligga och räkna de långsamma stunderna. Man hyser dock större medlidande för belgierna, som blivit läm- nade i sticket av sina stora frestare och »beskyddare», och som förlorat sitt land och sin självständighet. — Det är nog bäst att stå på egna ben och att följa scouternas motto : Alltid redo! Rubens hus, vid den gata, som bär hans namn, foro vi blott förbi. Det har brunnit några gånger