Sida 552
Ostende beskjutes
tomma bänkraderna på parkett. Så levde man i sus och dus. Man badade om dagarna och satt och solade sig i de höga korgstolarna eller åkte ut i de lätta avklädningskärrorna. Man hade sina utflykter, sina middagar och fester, för att på kvällen i sorglös dvala sitta och drömma på teatern och avlägga visiter i damernas loger. Och så gick ridån ned för sista gången och kriget bröt ut. Vi kunde icke avstå från ett besök i teaterköket. Där stodo feta jovialiska marinkockar i vita dräkter och mössor och med uppkavlade ärmar. Kittlarna kokade, och aptitretande ångor fyllde lokalen. Jag måste naturligtvis smaka på anrättningarna, och en jättelik portion »gulasch» i en djup tallrik sattes fram- för mig — sönderkokat kött, potatis, grönsaker och spad. Förträffligt! Så här god mat få vi icke på hotellet, tänkte jag och åt mitt lystmäte. Det är inte underligt att de tyska soldaterna äro så starka, friska och frodiga, då de näras med sådan kost. Skulle jag ligga i fält en längre tid och finge jag välja mellan officers- och manskapskost, skulle jag utan ett ögonblicks tvekan ta den senare. Den är sund, kraftig och välsmakande, och befriar karlarnas magar från all onödig ballast. Att hälsotillståndet i tyska armén är så gott, beror till stor del på den ypperliga, till- räckliga och varma förplägnaden. Men nu fattades klockan blott fem minuter i ett och vi måste ju ändå vara punktliga till officerarnas middag, som jag för min del fördärvat hos soldaterna. Vi gingo upp Rue du Cerf. I hörnet mellan denna gata och Digue de Mer eller stora strandgatan åt havet är hotell Littoral beläget. Den förra gatan
Källa: Project Runeberg ·