Från fronten i väster september-november 1914

till Ostende. Hotellen stodo fulla, och det var ett liv och en rörelse i staden som aldrig annars, icke ens under säsongen. Det ena fartyget efter det andra förde de flyende till England och Frankrike. De stora mas- sorna gingo till Folkestone, de förmögna till East- bourne, Brighton och Bournemouth. I Dunkerque fick däremot ingen gå i land. De båtar, som anlände dit, måste fortsätta till Le Havre. Man höll till godo med vilka farkoster som helst, till och med segelbåtar, barkasser och roddbåtar. Den första, som flyttade över till England, var en herre från Briissel, som förut jämte sin familj tagit sin tillflykt till Ostende. Då en tysk »duva» den 24 september släppte ned ett par bomber över staden, förstod han att detta var ett varsel och en varning, som betydde att tyskarna snart skulle komma. Han for då huvudstupa till London med de sina. Sedan ökades de flyendes antal med varje dag som gick. De kommo i allt större skaror, från Antwerpen, Gent, Briigge, Termonde och andra orter. Den 12 oktober avgick den sista båten med flyktingar, och staden, som nyss liknat en myllrande myrstack, var öde och övergiven. Några av de belgiska minist- rarna voro dock ännu kvar, men den 13 reste de med en av sin stats båtar, 1’Aventi. De hade bott på Majestic och Littoral •— på det senare bodde excel- lensen Vandervelde. Vandervelde! Namnet före- faller bekant! Är det icke ur hans brunnar de svenska socialisterna öst en del av sin vishet! Och har han icke till och med varit en ärad gäst på vissa kända håll i Stockholm! Vandervelde, advokaten, som i jämnt tjugu år haft säte och stämma i representan-