Från fronten i väster september-november 1914

678 alla färger över de vita kolonnerna. Man förvånas över att en stad på föga mer än tre tusen invånare behöver en kyrka, som rymmer fyra tusen personer, men till de stora festerna drager detta gudshus folket till sig från hela den omgivande nejden. Alla bänkar äro överfyllda, i alla gångar stå soldater tätt sammanpackade med hjälmarna hängande på armen. Där äro de katolska systrarna med sina svarta dräkter, vita huvudbonader och Röda korsets bindlar. Såväl officerare som manskap äro obeväp- nade. Man hör inga sablar skramla. Ingen kommen- deras till gudstjänsten. Det står soldaterna fritt att använda högmässotimmen hur de vilja. Och ändå är kyrkan full till sista plats. Dessa härdade krigare känna ett behov att möta Gud och höra hans ord, innan de gå mot döden. En fältgudstjänst under bar himmel är på sätt och vis mera gripande. Men jag kan dock icke tänka mig något vackrare än denna högmässa i Bapaumes stadskyrka. Måhända hade man föredragit att fira de dödas dag under de höga valven för att icke störas av flygare. Kriget är obönhörligt och drar sig icke för att döda människors barn, medan de förrätta sin andakt. En fältpräst berättade för mig, att då han söndagen den 18 oktober predikade i en backsluttning utanför Douchy, nedsläppte en fientlig flygare ett par bomber, avsedda att på ett förskräckligt sätt avbryta gudstjänsten. De kreverade i de lyss- nande truppernas närhet. Ingen rörde sig, och prästen fortsatte lugnt att tala. Det är en sällsam tjusning i att låta sina blickar från den upphöjda platsen i koret fara ut över lång-