Sida 712
Söndagen den 1 november
702 En skara sjuksystrar kom gående, bärande stora kransar, varmed de smyckade de döda soldaternas enkla vårdar. Musikkåren spelade upp en högtidlig och långsam sorgmarsch, en pastor talade minnes- ord över de döda, och en sångkör ur bajerska land- stormen besteg en liten kulle och hyllade sina stupade kamrater med vackra sångers ljud. De äro god- modiga, dessa bajrare, stora och starka, men i krig äro de farliga att komma nära. Då tänka de icke på »eine ganz frische Blume» längre, och de kunna und- vara sitt kära Hofbrau. Deras yngre kamrater i skyttelinjen äro kända för sin stridslust och sitt oför- vägna mod. De vika icke för någonting. Gå de till anfall med bajonetten, kan intet hålla dem tillbaka. Ett bajerskt hurra är något fruktansvärt. Men när fienden sträcker armarna i luften och ger sig fången, då bliva dessa krigare goda som barn igen. Tillåter läget i övrigt, händer det att de vända ut och in på motståndarens fickor och ränslar för att se efter om han har några cigarretter. När tyskar under förra kriget förebrådde fransmännen, att de instucko halv- vilda, okristna folkslag i sina led, lära de hava svarat: Eh bien, vous avez vos bavarois! Ytterst i åhörarringen stodo sextio landstornrs- män, som voro kommenderade till kyrkogården för att öppna eld, ifall någon fientlig flygare visade sig. Mellan klockan fem och sex äro de flesta aviater ute, och denna afton var lugn och klar. Tänk en sådan fångst, om en eller ett par bomber släpptes ned just bland dessa tätt packade skaror! Just som prästen talade hördes också det varnande surret från höjden. De närvarande förändrade icke en min, predikanten
Källa: Project Runeberg ·