Sida 74
Kejsar Wilhelm
halvannan månad kämpat så ärofullt och på sin mäktiga flotta, som längtade efter strid på atlantiska vågor. Han litade på soldaternas glänsande tapperhet och dödsförakt och på den officerskår som förde dem an till lands och vatten.
Om fransmännen hade en aning om kejsarens verkliga tänkesätt mot dem, skulle de döma honom på ett helt annat sätt än nu ske plägar. Och ingen lärer väl tro att jag kunde taga på mig det ansvaret att lägga andra uttalanden på kejsarens läppar än dem han fällt och som jag själv hört. Det vore att illa löna den gästfrihet jag rönt i den tyska armén.
Samtalet rörde sig också om många andra frågor. Kejsaren talade kraftiga och manliga ord. Han talade som Gustav II Adolf, då denne konung med svenska hären landsteg i Tyskland för att bispringa de protestantiska furstarna och kämpa för tanke- och trosfrihet på jorden. När den tyske kejsaren talar så — då har jag sannerligen icke tid att äta oxstek och grönsaker — då hör jag på och beställer en smörgåsbricka på mitt rum sedan jag återvänt till hotellet.
På ett bord i kanslirummet stodo cigarrer och cigarretter kring ett brinnande ljus. Här fortsattes samtalet med liv och lust, allvar och skämt, krigiska rysligheter och lustiga anekdoter om vartannat, tills kejsaren tog farväl, önskade mig en lycklig och lärorik färd och gick upp till sina rum, där säkerligen hela staplar av papper och brev, rapporter och telegram väntade honom.
Allt tal om att kejsaren åldrats under kriget, att kriget med allt dess arbete och dess oro tagit hans
Källa: Project Runeberg ·